apain

vi alla har nån gång kännt ensamheten. antingen har den smugit sig på en eller knackat en på ryggen. jag känner ensamheten i mig själv. inte på ytan, absolut inte! om du skulle gå förbi mig skulle du förmodligen se mig som vilken tonårning som helst. jag kanske ler eller till och med skrattar med de som jag går med. vissa stunder känner jag mig faktiskt inte ensam. jag längtar efter att ha nån där. nån som älskar mig för den jag är. jag letar samtidigt som jag inte vågar. jag är för feg. jag önskar att jag och han bara satt där och myste, men skulle han smsa och fråga om vi skulle göra nått vet jag inte vad jag skulle göra. jag lever i mina tankar och ej i verkligheten.. vad den nu är?
jag är så osäker på mig själv och min kropp. jag hatar den! känner mig så äklig. saker som folk säger till mig får mig inte direkt att må bättre.. som att jag är fet eller gravid och liknande. alla säger att jag inte ska ta åt mig och att det är klart att dom inte skulle säga att jag var fet om jag var det, att dom bara driver. men sen börjar jag fundera på det dom säger.. hur kommer det säg att jag aldrig haft ett seriöst förhållande? att det oftast är jag som tar kontakten med andra, det är ingen som vill vara med mig, bara att inse! jag är helt misslyckad! jag gråter till låten samtidigt som jag skrier, även fast mina tårar tagit slut för länge sedan! jag orkar inte mera!